.

Snacka om att jag blev förvånad.
En person som jag har på msn, och som jag pratat med någon gång ibland.
Jag kollade upp vem hon dejtar nyss.
Snacka om att jag blev förvånad.
Hon är en söt tjej, och jag har förr försökt någon enstaka gång att "få kontakt" med henne.
Men det har hela tiden bara varit jag som skrivit "hej" varje gång jag "pratat" med henne.
Man har riktigt märkt va ointresserad hon varit.

Och nu när jag såg vem hon är tillsammans med så blev jag alldeles chockad.

Alltså, ändra så måste jag ha helt snevriden självbild.
Jag vet att jag har snevriden självbild, men jag hoppades iaf på att jag såg liiiiiite bättre ut än vad jag tror.
Men det kanske är fel?
Jag menar HUR kan JAG vara singel och totalt ensam, när en kille som han lyckas få en tjej som henne att falla?
VAD gör jag för fel?!?!?!

Ja, inte för att vara elak eller så.
Jag säger inte att han var ful, bara det att han är då inte för en sekund snyggare än mig.
Och det säger väl en hel del?

Och nu sitter jag inte här och försöker antyda att kärlek = utseende.
Det är insidan man bör älska en person för.

Men varje gång jag försökt "få kontakt" med denna tjej, så har jag alltid kännt någon slags vibb om att hon
tyckt att jag inte alls har varit uppe i den nivå som hon vill att en kille ska vara i utseendemässigt.
Så jag blev bara så förvånad.

Men vad är det man säger, kärleken är blind?
Mjo, det måste den vara i många fall!!

Börjar jag verkligen bli så gammal?
Är det bara mitt liv som står still?
Är det bara jag som lider av alla dessa motgångar?


Frågor som cirkulerar i mitt huvud.

Mitt kärleksliv?
Jadu, det har aldrig innehållit något av värde.
Mitt liv har så gott som alltid inneburit att bli bränd och nobbad.

Jag trodde för snart 1,5 år sedan att ÄNTLIGEN hade jag funnit någon som
verkligen det kunde bli nått med.
Vi träffades på nätet, och pratade varje dag i telefon.
Sen så skulle hon komma hit i jul förra året och hälsa på, då fick hon en svårartad
lunginfektion. Sen blev det 8 månader på sjukhus, och så fick hon komma hem
för 2 månader sedan så fick hon komma hem, och allt såg ljust ut, hon började bli bättre.

Men så tog allt om igen, nu har hon legat av och till på sjukhus igen.
Idag åkte hon in igen, för hon kan knappt andas.
Hennes lungor är vätskefyllda och hon hostar.
Hon har brukat ringa mig varje dag, eftersom hon haft ett eget rum på sjukhuset.
Så när hon var tvungen att ta av syrgasen ibland så brukade hon passa på att ringa mig i några minuter,
sen så hörde man efter några minuter att hon fick andningsproblem.
Hon har hostat konstant, riktig svår rethosta, sedan hon blev sjuk.
Vissa dagar mer och vissa dagar mindre.

För 2 veckor sedan så fick hon veta av doktorn att dom inte visste längre vad dom ska göra.
Antibiotikan hjälper inte på bakterierna, vilket gör att hoppet nästan är ute.
Det enda hon kan göra är att vila och hoppas på att kroppen ska klara det själv, eller
så kommer lungorna att bli helt vätskefyllda och hon kommer kvävas.

Det är så tragiskt, jag vill inte att hon ska dö. :/
Hon är väl typ den enda tjej som verkligen har tilltalat mig, och det var
pga henne det gick så bra att komma över Sandra.
Men det vore väl så typiskt mitt liv, och min otur här i livet.
Men om hon går bort, då vet jag inte om jag kommer vilja leva heller.
Mycket för att jag är så less på alla motgångar, att jag ALDRIG kan få
ett bra liv, ett sådant liv som jag vill ha.
Hur mycket jag än försöker att skaffa mig ett liv jag vill ha, så blir det ALLTID motgångar.


Idag så fick jag ett sms från hennes mamma, där hon berättade att dom hade varit tvungen
skicka henne till sjukhus för att hon hade så svårt att andas.


Så, den som säger att jag är bitter utan anledning här i livet, den vet inte vad den pratar om.

Jag vet att många tycker att jag är negativ, men tro mig, jag har anledning att vara det.
Även om jag FÖRSÖKER att INTE vara det.

Min mage gör uppror varje dag, och jag har ont i den varje dag nu.
Mina muskler och leder värker varje dag, + daglig huvudvärk.
Har haft en period nu när jag mer eller mindre bara kunnat få dagarna att funka genom värktabletter.
Inte så konstigt heller kanske, jag ororar mig för henne, plus att jag har jobbat cirka 16-17 timmar om dygnet i 3 månader med bara 5-6 timmars sömn per dag/natt. Förutom då att jag har haft en 3-4 söndagar ledigt.

Mitt humör börjar verkligen balla ur, jag är sur och grinig jämt.
Jag orkar inte hålla humöret uppe längre.

Nu så har jag haft lite "ledigt" ifrån snickringen idag, och även så imorgon, för nu måste huset städas.
Städning är knappast nått jag haft tid med de senaste månaderna.
All energi jag haft har gått åt till utbyggnaden och till mitt arbete.

Men men, det är väl bara att bita ihop ett tag till.
Så får man se vad som händer sen..

Nåväl, nu har jag skrivit av mig lite..

Nu så måste jag städa vidare, trots att jag har ett huvud som värker så att jag nästan kan gråta av smärta.
:S

Nu börjar det bli riktigt jobbigt.....


Samtidigt som jag ser alla andra hitta sällskap, flytta ihop, gifta sig, skaffa barn.. osv.
Jag behöver oxå någon, men jag har bara otur jämt i sånt.
Skulle definitivt behöva ha någon till hjälp, att kunna underlätta mina dagar lite.
Men som sagt, ett lyckligt kärleksliv har aldrig varit och kommer nog aldrig bli något som jag kommer få.

Hur är det dom säger? Life's a bitch and then you die.
WORD!

Vad är vänskap egentligen?

Är det en egoistisk handling, för att vi själva kan få något utav situationen?
Varför är man vänner?
Är det för att man säger "Hej, hur är det?" när man träffas spontant på gatan, eller kanske träffas
planerat ibland och hittar på nått tillsammans?
Eller är det nått egoistiskt som ligger bakom själva grejjen, att man kan
ge nått och få nått tillbaka?

Förstår ni hur jag menar, eller är jag för djup nu? ;)

Iaf, satt och funderade på det nyss.
Vad är vänskap egentligen?
Hur värderar vi vänskap?
Jag kan tycka att en person är en väldigt bra vän till mig, medans
den personen inte alls tycker så om mig.
Medans jag säger "vän", så säger kanske den personen "bekant" om mig?

Började fundera på det där när jag satt på facebook.
Folk skickar hjärtan till varandra, och "rankar" sina vänner, etc etc.
Men det konstiga är att många som gör så av mina "vänner" på facebook,
är sådana vänner som jag betraktar som "nära vän", men
som tydligen inte betraktar mig som en sådan?
Eftersom jag inte får nått skickat till mig, eller kommer med i rankningen?

För är det inte så, om vi sitter och fyller i en "rankningslista" av vänner så rankar
vi väl efter hur vi betraktar personerna? Efter hur mycket vi tycker om den människan?
Och eftersom jag inte finns med i någons lista, så måste jag alltså hamna väldigt långt ner?
Det måste väl betyda att jag inte betyder så speciellt mycket för den personen?
Eller?

Det låter kanske banalt att jag sitter och hakar upp mig på en sån löjlig grej,
men eftersom folk bemödar sig att fylla i sådana, så måste det juh finnas
någon tanke bakom handligen?
Eller som att folk sitter och "taggar" vänner till olika ord?

Varför ens bemöda sig med att ranka vänner?
Vad är tanken bakom?
Varför gör man nått sådant?
Är det för att visa något? Som typ att "Du är värd mest för mig", och till någon annan "Du är värd minst för mig"?

Kanske sitter jag och funderar för mycket, kanske värdesätter jag sådana små "handlingar" för mycket.

Kanske är det för att jag själv hamnar så långt ner hos sådana människor som för mig hamnar långt upp,
om jag nu skulle bemöda mig med att "ranka" mina vänner.
Men jag tycker inte att man vare sig SKA eller KAN ranka vänner.

Jag blir mest trött på sådana där skitsaker, ännu ett bevis på att man är för osynlig.
Det är sådant som gör mig bitter.

Ja, jag är bitter, jag vet!
Men visste du vad jag slåss med här i livet, mina demoner, så kanske även du hade varit bitter?
Visst, alla har vi motgångar här i livet, och säkerligen så har många betydligt värre motgångar än vad jag har.
Men kanske har ni ändå lite små ljusglimtar i er tillvaro, även om mycket är mörkt.
Men jag kan säga att jag har ingen ljusglimt i min tillvaro.
Jag lever mitt liv som en zombie.
Jag känner ingen större lust till någonting, känner mig mest "trött" och likgiltig.
Och jag börjar bli väldigt trött på att saker och ting alltid händer mig.
I onsdags så blev en av mina värsta mardrömmar besannade.

Jag skrev en låt för nått år sedan, om en sak jag fasar för.
Alla fasar över det ödet, men jag har alltid känt någonstans i bakhuvudet att "det kommer hända mig".
My Darling of Pain, den låten.
Ni som hört den, ni vet vad den handlar om.

Hon har inte dött än. Men om inte Gud hör mina böner snart, så kommer nog den sången tragiskt nog
kanske betyda mer för mig än vad den gjort innan.

Jag sitter bara här och tänker "när ska allt bara ta slut, när ska alla motgångar försvinna?"
När ska vinden vända?
Det har hänt så mycket de senaste åren som får mig att tappa gnistan helt snart,
så mycket problem hela tiden. OCH om detta händer nu, då är glaset överfullt.
Då ger jag upp livet.

Nåväl.. nu blev det surrigt.. jag är bara less, ledsen, trött och har värk.
Gonatt

..driven till perfektion, min passion.

Har kommit in i en "Ulf Lundell-period" igen.
Lyssnade på honom hela vägen hem ifrån Hudiksvall i söndags.

På nått sätt så suktar jag efter att få vara med om det som händer i hans texter.
Speciellt de romantiska texterna.
Han är lätt sveriges bästa artist, när det gäller att skriva målande texter.
Folk som inte fattar det, de har aldrig fattat poesi. ;)

"Hon är en sensation, driven till perfektion, min passion".
Förstå vad jag älskar den textraden ifrån sången "Blodröd zon".
Eller denna:
"Hennes rygg är ett landskap, hon nästan aldrig ser, en karta för en drömmare som jag".

Är det någon mer än jag som kan tänka sig in i situationen?
Att hon står vid fönstret och ser ut, allt är lugnt, och man ligger där på sängen och tittar med
förundrade ögon på hennes vackra rygg. Varje linje, varje märke - allt ska synas av.
Det ÄR romantik!


Känner mig glad, men ändå sorgsen.
Känns som att jag inte riktigt vet vad jag vill...
Dagarna på jobbet har gått väldigt trögt efter semestern.
Har inte hamnat i någon balans, det har varit så fullt upp hela tiden.
Hade 2 dagar ledigt av 3,5 veckors semester.
Höll på med huset från 7-8 på morgonen till 21-23 på kvällen, varje dag utom söndagarna.
Och nu efter semestern så har jag jobbat kvällsskift, och då har jag klivit upp klockan 6:30 på morgonen,
jobbat hemma från 7 till 13, sen åkt och jobbat 13:30 - 00:00 på jobbet.
Känner mig så trött, så trött.

Kanske därför jag inte riktigt vet vad som händer, på vilken fot jag ska stå?

I morse klev jag upp 06, och sen jobbade jag hemma tills 14:30, och sen åkte jag o jobbad fram till 00.
Men imorgon, DÅ blir det sova. Nu är plåttaket på, så nu är ett "mål" klart.
Men nu ska jag sova några dagar på förmiddagen, innan det blir dags att börja slå panel på fredag morgon.


När det gäller känslor så känner jag mig bara förvirrad, har blivit det de sista veckorna.
Jag som har varit så klar på vad jag känt, på vad jag velat i över 1 års tid.
Nu har allt bara raserat, och jag vet inte hur jag ska gå vidare?
Vilken väg jag ska ta..

Men iaf, nu måste jag sova.
Allt kanske klarnar efter lite sömn. :)

Gonatt på er!

vet inte vad jag ska skriva egentligen.
Är fruktansvärt trött idag, har varit hängig hela dagen.

På måndag är det slut på semestern, 3,5 vecka.
Jag har haft 3 dagar ledigt på 3,5 vecka.
Har jobbat 07 el 08 till 21 el 23 måndag t.o.m Lördag hela semestern.
Vi har kommit en bra bit på bygget, men jag känner mig helt slutkörd.

Semestern har ändå varit väldigt bra i år, förutom i fredags.
Först sent på onsdagkvällen såg jag att det var krångel med avloppet i källaren,
så halva torsdagen gick åt till att fixa det.
"Kul", hålla på med avloppet samtidigt som man har snickare här för 400 kr timmen för att
hjälpa till med bygget.
Sen på kvällen så braka kylskåpet/frysen. Väldigt "kul", 4 år gammalt och redan trasigt.

Känner mig aningen less idag, men mest trött.
Känns som jag skulle kunna sova i en vecka nu.

Samtidigt mitt i allt så har vi haft en valp här, på prov.
Vi hade tänkt att jag och mamma skulle köpa den tillsammans och hjälpas åt att ha den.
Men den funkar inte alls med deras katt, så vi får se vad som händer.
Jag ska iaf hämta honom snart, så han får komma hem till mig och sova inatt. Så att deras
katt kanske vågar sig in och äta ikväll. ;)
Jag somnade på soffan i natt som var, och han sov brevid mig på soffan hela natten.
Han är extremt söt och väldigt smart, men det blir nog för mycket jobb med han.
Som sagt, vi får se.

Ja, jag vet att jag beklagar mig mycket nu.
Men jag har en sådan dag idag. :p

Funderar även mycket på bygget, är det värt allt slit och hårt jobbande?
Kanske det slutar med att jag får vara ensam hela livet, och har jag då någon
nytta av de 2 nya rummen?

Nåja, man får se vad som händer..
Nu ska jag lägga omkull mig och vila en stund.


Gonatt

Äntligen helg.
Det blev ledigt i helgen trots allt, ska jobba måndag och tisdag istället.
Och det känns så skönt att äntligen få vila..

Har sovit 1 natt mer än 5 timmar på 2 veckor.
Och nu har jag klarat av att jobbat sen i söndags, har jobbat kvällsskift
i 30-35 graders värme i fabriken måndag till torsdag, plus att jag har jobbat 15 timmar
övertid (i söndags och idag), plus att jag har varit förkyld och haft feber, + att jag nästan inte fått nå sömn
på 2 veckor.
Tycker faktiskt att jag har gjort det rätt så bra. ;)

Nu blir det bara lite extra jobbande 2 dagar till, Måndag och Tisdag (ev. Onsdag), sen så
blir det "semester".
Jag kommer nog kanske få 3 dagars ledighet på semestern. Och det blir nästa helg,
när det bär av till Stockholm, för att hälsa på bror och hans flickvän.

Annars så är det rätt så "fullbokat".
Har iaf fått prelimenärt byggnadslov nu... så på Torsdag så börjar vi. :)
Kanske att vi börjar redan i helgen... får se.

Nä, nu ska jag gå och kasta omkull mig på sängen i ett par timmar.

Gonatt, eller godkväll.. eller vad det nu är.

Känner mig rätt så sliten. Har knappt sovit nå på 2 veckor.
Det längsta jag har sovit de senaste 2 veckorna är 5.5 timme,
annars har det varit 2-4 timmar per natt.

Jag är förkyld och har feber, men jag har ändå 5 dagar kvar att jobba.
Bra att alvedon finns. =)
Onsdag, Torsdag, Fredag, Lördag och söndag.
Och om det blir så att jag ska jobba i helgen (vilket det troligtvis blir),
så har jag isf jobbat 8 dagar i sträck, dvs nästan 30 timmars övertid på 2 veckor.

Men men.. det är bara att köra på.
På måndag så blir det semester isf. :)
Om man nu kan kalla det semester det här året.

Har precis kommit hem ifrån kommunhuset, där jag suttit och redogjort för min
utbyggnad.
Så går byggnadslovet bara igenom nu, så ska det börjas med det till veckan.
Sen blir det full huggning alla dagar, + att jag ska ha snickare till hjälp
vecka 30-31.
Och efter vecka 31 bör vi ha väggar och tak på. :)
Så det är bråda dagar nu.
Nästan så man känner sig lite trött bara man tänker på det. :p

Nåväl, nu ska jag iväg och jobba....

Adios!

"Hej Lars, vad gjorde du i midsommar?"
Denna ständiga fråga.

Ptja. På fredagen så klev jag upp mitt på dagen, åkte till mina föräldrar och åt.
Sen åkte jag hem och tittade på fotboll från 16-21 typ. U21 EM.
Sen tittade jag på nyaste James Bond - Quantum of Solace.
På lördagen så klev jag upp 08 och åkte och spelade innebandy mellan 9-10.
Åkte hem och sov en stund.. åkte till mina föräldrar och åt, åkte hem..
satt en stund vid datorn, och på kvällen tittade jag på fotboll - Confederations Cup från
sydafrika.
På söndagen klev jag upp sent, åkte till mina föräldrar och åt (igen).. åkte hem och
fick dagen att gå, och på kvällen tittade jag på Confederations Cup.

Så svarade jag givetvis inte.. standard svaret har blivit "Var hemma och tog det lugnt".

Men spela roll om det är nyår, påsk, midsommar.. för mig så är det helt vanliga "helgdagar".
Dvs, jag sitter hemma och troligtvis tittar på tv, oftast fotboll.

"Men varför hittar du inte på nått nu när det Nyårsafton / Påsk / Midsommar / Semester?"
Ptja, vad ska jag hitta på?
Har inte precis så mycket till valmöjlighet.

Så jag säger, Nyårsafton, Påsk, Midsommar,Semester.. so what?
Orka bry sig.. bättre att intala sig själv, "Jag vill bara vara hemma och ta det lugnt", att det är själv-valt.
Istället för att inse sanningen...

Baksidan av att vara impopulär.

Det kanske är lätt att tro att jag ofta är självömklig här i min blogg.
MEN, jag tycker inte alls synd om mig själv här, och jag försöker INTE få folk att tycka synd om mig.

Jag bara påpekar fakta för mig själv, skriver om det jag vill skriva om här.
Jag skriver blogg för min egen skull, för att jag vill få "ut" det jag tycker och tänker.
För min egen skull, inte för att folk ska läsa detta och tycka synd om mig.

Jag förstår faktiskt att så många kan tycka att helgdagar är pest och pina, och jag
förstår faktiskt att självmorden ökar dessa dagar.
Jag menar inte alls att jag går i självmordstankar, utan bara att jag förstår.

När jag var liten så såg jag alltid fram emot Julen, Nyårsafton, Påsk, Midsommar och sommarlovet.
Idag så ser jag helst att bara få slippa dessa dagar.
Det enda jag ser fram emot gällande dessa dagar är att jag får sova så mycket jag vill.
Maybe sad, but true.

Inte mycket som ger mig nått speciellt nu för tiden.
Visst har jag stunder när jag skrattar och är "lycklig", men generellt så är jag rätt så likgiltig inför det liv
jag lever.

Om jag nu kommer få några barn i framtiden så hoppas jag verkligen att dom får
växa upp till att bli vackra (enligt idealet), få bra personligheter och bli vältaliga.
Så de slipper leva i impopuläritetens bakgård.
Men iofs, dom har juh inte så mycket att brås på från mig i så fall. Haha.

Nä, nu ska jag sova en stund.

Den som myntade det uttrycket vet vad den snackade om..
Precis så känner jag inför livet som jag lever.
Och hur mycket jag än försöker leta en dörr ut, så förblir
alla dörrar låsta.
Jag är inlåst, eller utlåst.. hur man nu ser på saken.

Jag har vänner, men ändå inga vänner..
Jag har vänner, men inga vänner som vill hitta på nått med mig.
Sådär, nu lät jag lagomt ömklig. ;)

Men alltså, jag säger inte det för att jag ska verka ömklig.
Utan det är så bara.
Mina bästa och äldsta vänner har flyttat härifrån eller skaffat familj, så det säger sig själv
att jag inte kan hitta på nått med dom.
Och alla nya vänner, ex från jobbet, dom har så fullt upp i sina liv med andra vänner och familjer.

Skjutsade en arbetskompis och hans sambo till en annan arbetskompis och hans fru igår kvällst,
dom frågade om jag inte ville stanna med dom.
Men nej, jag var tillfrågad som chaufför. Jag sa vänligen "Nej, jag ska ta och åka hem".
Jag vill inte vara ett tredje hjul, och jag klampar in in hos folk oinbjuden.
Och jag accepterar inte "inbjudningar utav sympati". Det är inte min stil.
Jag lever hellre ett ensamt liv, än lever ett liv där folk umgås med mig för att dom "tycker synd" om mig.
Där har ni anledningen till att jag lever ett instängt liv, anledningen till att jag sällan åker och
hälsar på någon spontant.

Att ta sitt eget liv är egoistiskt.
Men jag förstår människor som ser det som enda utvägen.

Jag fascineras inte av det liv jag lever.
Men eftersom alla dörrar är låsta, så är det bara att fortsätta leva det liv jag lever.
Jag har sagt det förr, och säger det igen: Jag lever enbart pga mina föräldrar.
Hade inte mina föräldrar varit i livet, så hade nog inte jag heller varit det.
Det betyder att jag vet hur mycket dom älskar mig och ställer upp för mig,
och jag skulle inte vilja svika dom på det sättet.
Men ska jag vara ärlig, så har jag faktiskt ingen större lust att leva. Det är
många många många många många år sedan jag kände en lust till att leva.

All "otur" här i livet jag upplevt, och all smärta jag behandlar med värktabletter varje dag har
tagit bort all lust.
När jag var yngre så hoppades jag alltid på att saker och ting skulle bli bättre.
Att jag skulle få upprättelse en dag.

Men dessto äldre jag blivit, så har jag mer och mer insett att det är inte meningen att
jag ska få bli lycklig. Att jag ska hitta någon att älska, och bli älskad av, och få vänner
att umgås med.
Meningen med mitt liv är att jag ska åka och jobba för att sedan komma hem till ett tomt
hus och vara ensam.
Och ska sanningen fram, så börjar jag acceptera det mer och mer.
Och jag gråter inte lika ofta över det som förr.
Jag har kommit in i nått vakuum, där jag accepterar läget och försöker bara låta dagarna gå.

Nåväl... nu tänker jag inte skriva nå mer.
Sådär, nu var jag självömklig igen. ;)

Har juh inte varit så många negativa inlägg på sistonde, så här kommer ett. ;)


En sak jag märkt är att människor blir mer "oärliga" när vårtiderna kommer.
För deras känslor verkar svänga hur som helst, hit och dit.
Är det bara jag som håller mig trofast till vem jag är?
Visst, mina känslor åker berg och dalbana på våren. Men för det
så betyder det inte att jag ändrar på min personlighet från dag till dag.
Eller att jag ändrar mig från dag till dag gällande olika saker.

Det är faktiskt så, att många människor rubbas i sitt känsloliv när våren kommer.
De ändrar sig gällande olika beslut från dag till dag.

Men iofs så anser jag att människor ändrar sig gällande olika beslut från dag till dag,
året om.
Det verkar inte som att någon kan ta ett beslut gentemot mig.
Det är alltid "någon gång", "kanske senare", "Vi får se om jag får tid"...
Det verkar vara omöjligt att TA ett beslut, och sen köra på det.

Typ:
"Ska vi ta och hitta på nått tillsammans?"
"Javisst, vad säger du om nästa fredag?"
"Ja, det låter bra, det kör vi på"
"Ja, kanonbra".


I mitt fall så blir det så här:
Jag- "Ska vi ta och hitta på nått tillsammans?"
Den- "Ja, någon gång så borde vi det..."

Eller:
Jag- "Ska vi ta och hitta på nått tillsammans?"
Den- "Ja, nästa fredag?"
Jag- "Kanonbra, det kör vi på"
Några dagar senare.....
Den- "Du, jag kan inte, jag ska bort då".

Och sen så rinner allt bara ut i sanden, och veckorna går... och inget händer.

Och sen så berättar personer för en att dom har hittar på både det ena eller det andra om helgerna...
Men så fort det handlar om mig... då blir det aldrig nått av det hela.

Varför? Ibland så undrar jag vad jag gör för fel?
Jag vet inte om det är nått med min personlighet som är fel?

Och vore det inte så mycket bättre att man bara sa sanningen rakt ut?
Som:
Jag- "Ska vi hitta på nått tillsammans?"
Den- "Nä tyvärr, jag vill inte hitta på nått med dig."

Tänk vad mycket skönare det svaret hade varit, då hade det bara varit att gå vidare separata vägar.
Tänk vad mycket bättre det hade varit om människor hade varit ärliga emot varandra.
Så mycket känslor som hade sluppits bli sårade om och om igen.

Allas personligheter går inte överens med varandra.
Då är det juh bättre att säga "Du, vi klarar oss nog bättre på varsit håll."

Och så klipper man alla band. 
Slopar msn, telefon.. etc.

Jag har insett en sak mer och mer för varje år som gått, för varje ny bekantskap jag skaffat mig.
Att dom band man skapade med vänner när man var liten, och i yngre tonåren, den vänskapen
sitter djupare. Iaf så är det så för mig.
Mina vänner sen den tiden, dom känner mig och tar mig för vem jag är, och vice versa.
Man behöver inte prata eller träffas varje dag, men när man väl gör det så är allt som vanligt ändå.

Så har jag väldigt svårt att känna med bekantskaper jag skapat efter yngre tonåren.
Visst, i vissa fall så känner jag så, men det är inte med många.

Visst, man kan ha svårt att skaffa barnvakt, komma ifrån jobbet, eller att hinna med om man har
väldigt mycket att göra.
Men någon gång måste det funka. Det kan inte vara så att det JÄMT är svårt när
det gäller att umgås med mig, men att det går att fixa när man ska umgås med andra eller
gå ut på krogen.

Jag är inte det minsta deprimerad eller tycker synd om mig själv när jag skriver det här.
Utan det är mer tankar och en fråga jag ställer mig själv:
"Vad måste jag göra för att hitta en vän som accepterar mig för den jag är, och som vill umgås
med mig?"

Det här gäller vissa utav de människor jag känner, inte alla. Jag har vänner som vill umgås med mig.
Och som jag känner mig accepterad av.

Men det är så att jag vill få samma tillbaka, som jag själv ger.
Jag är inte här för att underhålla någon när den personen har tråkigt eller sitta och lyssna på den
personen när den mår dåligt.
Är man vänner så ska man kunna prioritera varandra, och kunna dela både skratt och gråt tillsammans.
Jag är inte född till denna värld för att bara ge uppmärksamhet.
Jag är född till denna värld både för att ge och ta uppmärksamhet.
Man kan inte bara ge och ge och ge av sig själv, och inte få nått tillbaka. Ohållbart.
Det gäller relationer i övrigt, dvs både kärlek och vänskap.

Nåväl, det var det jag hade att skriva om idag. ;)
Det blev långt, var det någon som orkade läsa till slutet? ;)

Det är kanske inte så många som vet om detta...

För snart ett år sedan så träffade jag en tjej på nätet ifrån ett välbärgat asiatiskt land.. :S
Hon skulle ha kommit hit i julas, men blev sjuk.
2-3 veckor innan så började hon hosta och få svårt att andas..

En svårartad lunginfektion löd domen.

Hon ligger fortfarande kvar på sjukhus, snart 6 månader senare.
Hon ringer mig dagligen flera gånger och smsar, trots att hon egentligen
inte får det för doktorn. ;)
Men iaf, fortfarande så har hon värsta krupphostan och det viner om luftrören
när hon pratar, och man hör hur svårt hon har att andas vissa dagar.
Lungorna är vätskefyllda.
Hon hade samma infektion när hon var liten, och har haft lite problem med
luftfrören hela sitt liv. Men aldrig tidigare lika illa som nu.
Hon har varit på väg att bli frisk flera gånger, men så har allt tagit om igen, hon har
börjat hosta och vips så har hon fått svårt att andas igen när lungorna blivit vätskefyllda.
Och så har hon varit tvungen legat med syrgas.
Jag tycker så synd om henne, för hon ringer mig och gråter ofta och säger att hon vill bli frisk.
Hon ska bli frisk enligt doktorerna, men frågan är bara "när".
Dom dagar hon legat med syrgas så brukar hennes mamma ha smsat mig och berättat om
hur läget är.

Jag hoppas hon blir frisk snart, för det enda hon pratar om är att få bli frisk och få komma
hit till mig.

Men samtidigt som jag gillar henne väldigt mycket, så låter allt så invecklat.
Vad händer om hon kommer hit och vi funkar ihop?
Visum? Hur lång tid kommer det ta för henne att lära sig språket?
etc etc etc...

Och det finns juh faktiskt svenska flickor som är intressanta.. ;)
Iaf en flicka, som stack uppåt i landet bara nån vecka innan jag åkte neråt i landet ;)
Och bara några dagar efter att hon åkt uppåt i landet så körde jag på ett rådjur utanför
hennes stad neråt i landet. ;) Fy skäms för att du stack uppåt innan jag hann åka neråt. ;)

Nåväl, nu måste jag väl börja börja packa ihop mina grejjor här.

Ta hand om er! =)

Befinner mig fortfarande i Sthlm, var egentligen meningen att vi skulle kommit
hem igår.. men icke.
Var igår tvungen ringa och fråga om jag fick vara ledigt idag.
Vi har kört packat och kört en massa hela helgen. Vi har hållt på tills
både 3 och 4 om nätterna och kört och plockat.

Vi tog pappas "gammelbil" ner till Sthlm, i hopp om att den skulle funka hit och hem.
Men icke, i lördags så började bromsarna lägga sig på konstant...
Så nu har brorsan och pappa åkt iväg till en verkstad för att fixa det, innan vi ska bege oss hemåt igen.
Nåväl, det går nog bra. 

Men nu börjar jag längta hem, önskar jag fick sova i flera dygn efter det här. 
Förstår inte hur brorsan och hans flickvän har orkat, dom har levt det här livet i över 2 månader i sträck 
nu, bara 2-3 timmars sömn varje dag. Allt har varit så tidspressat, dom har renoverat gamla lägenheten
fullständigt (själva), för att öka värdet på den, och sen flyttat många vändor redan innan vi kom ner i helgen.

Brorsans gamla lägenhet har fått nya golv, nya tapeter, nya köksluckor, nytt kakel, allt har målats etc...
Och det har dom gjort själva, + att dom har båda jobb som sträcker sig 10-12 timmar varje dag.
Och jag gissar att dom har lika mycket kvar att göra, lika många veckor, innan allt är klart här i nya huset. 
Käre nån vad grejjor dom har... :S
 
Nåväl, vi ska väl försöka dra oss hemåt snart nu..

Dagar som denna så ska man sitta ute under ett vindskydd med plåttak.
Höra regnet smattra på taket och ha en brasa framför sig.
Sitta där och hålla om någon man håller kär.
Bara sitta och värma varandra och vara nära.

Någon mer än jag som kan se bilden framför mig? :)

Varför upphör man inte bli förvånad av vissa människor?
Vissa människor verkar kunna gå hur långt som helst för att
försöka dölja sitt brustna hjärta.

Fick höra en sak av mina föräldrar idag, som dom inte berättat för mig tidigare.
Jag, dvs J A G, bröt med en fd flickvän för snart 7 år sedan.
Idag så fick jag veta att hon gått och berättat för sina vänner att det var
hon som hade brutit med mig, och sagt att det var pga att jag var svartsjuk.
Lite smått komiskt faktiskt, idag så kan jag bara skratta åt det.
En av hennes tjejkompisar hade berättat det för min moster, ja precis,
M I N moster.
Snacka om sjuka människor egentligen.
Men är jag förvånad? Svar: NEJ!

Bara det att en av hennes vänner berättat den sagan för min moster, säger
väl en hel del om hur det står till där uppe i deras huvud?
Av vilken anledning berättar man en sådan sak för personens moster,
om det inte är så att man faktiskt är rätt så sjuk i huvudet?

Jag kan bara skratta åt det idag.
Hade jag fått höra det för några år sedan, så hade jag säkerligen blivit
helt vansinnigt förbannad. Idag så har det gått så många år att det är pasé.

Men visst är det smått "komiskt" hur sjuka vissa människor kan bli
när deras hjärta faller samman?

Vi pratar faktiskt om en tjej som ringde och grät i telefonen i flera veckor efteråt,
eftersom jag hade gjort slut med henne.

Men det gick till en gräns, efter många psykadeliska utbrott i från hennes sida,
där hon snackat skit om mig och mina vänner och mina släktingar så fick jag nog.

Nu vet jag juh att min moster inte skulle tro på den sagan om att jag skulle vara
svartsjuk, eftersom att min moster känner mig, och eftersom hon redan sett hur
den flickan beteede sig när hon var med mig.
Även så vet jag att mina vänner som kände henne på den tiden insett att hon var
psyiskt sjuk.
"Men Lars, hur kunde du orka vara tillsammans med henne i 1.5 år, hon är
juh psykiskt sjuk?!?! Hon behöver juh hjälp!"
Det var standardkommentarerna efter att jag gjorde slut.

Men ändå så förstår jag varför hon ville försöka sprida den sagan om mig, via sin vän till min moster.
För det var faktiskt pga hennes öppna skitsnack till sina föräldrar om min mosters man och
min pappa som jag gjorde slut med henne.
Det var säkert ett sätt att försöka rättfärdiga sig själv.

Det som fick mig att göra slut var att hon satt och hittade på en massa skit som hon
rabbla ur sig inför sina föräldrar, när jag satt brevid.
Jag minns att jag satt brevid och tänkte: "Men vad är det för skit du hittar på?!?!"
Men jag höll mig kall, och sa ingenting, Men dagen efter så tog jag beslutet och gjorde slut med henne.

Men som sagt, det är inte förvånande hur psyksjuka människor hittar på.
Måtte jag inte falla för en sådan tjej igen, måtte jag ha både vett och syn för att
upptäcka det direkt och inte inleda nått.

Vi har hållt på i 2 dagar nu, och äntligen är fönstret uppsågat och gipsskivor på
väggarna. Nu är det bara tak och golv, och tak- / golvlister kvar. ;)
+ en massa annat. ;)

Men på sätt och vis så känner jag ingen fullständig glädje.
Alltså, jag är hur glad som helst för att jag äntligen kommer få ett rum där jag
kan pyssla med musik.

Men samtidigt livet i allmänhet känns så förvirrande..
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka, känna och tro om saker och ting som sker..

Jag kan vara så beslutsam vissa dagar, och allt rullar på i glad takt.
Men... sen kommer dagarna när allt bara är jobbigt och tvivlande...

Känner mig lite deprimerad idag...

Varför ens planerar jag för nått som inte kommer hända i framtiden?
Varför bygger jag upp visioner som troligvis bara kommer att falla isär?
Jag har alltid haft visioner, husköpet för 5 år sedan var en vision..
Men 5 år har gått, och ingenting har hänt... visionen vittrade samman
och jag står här förvirrad.

Det sägs att har man inte tur i kärlek så har man tur i spel.
Tja, jag har aldrig haft tur i nått.
Jag har vunnit 500 kr som mest en gång..
Och för att tala om kärlek... där har det bara varit en stor besvikelse mitt liv.

Och jag vet inte om jag ser en ljusning heller..
Det jag befinner mig i nu känns som nått slags vakuum.
Det känns lite som lugnet före stormen...
Det känns som att nått riktigt tungt och svårt kommer hända,
och den känslan skrämmer mig.
Jag vet inte om jag skulle orka med att nått tråkigt skulle hända nu..
Nu tycker jag att det är min tur att få bli lycklig..

Kan ingen hjälpa mig att ändra min personlighet?
Kan ingen hjälpa mig att göra mig älskvärd?
Kan ingen hjälpa mig att bli omtyckt?
Ska jag vara riktigt ärlig, så känner jag mig extremt ensam....
Och inte bara för att jag inte har en flickvän,
utan för att jag har knappt några vänner.
Visst, jag har vänner... men som är gifta och har familj.. = jag är tredje hjulet.
Ännu en fredagkväll ensam...
Ännu en helg ensam...

Nä, nu måste jag göra nått annat innan jag går ner mig helt och blir deprimerad.

Adios.